”Herren talade till Mose. Han sade: ’Säg till Eleasar, prästen Arons son, att han skall ta fyrfaten ut ur branden och kasta elden långt bort, ty de har blivit heliga. Och dessa fyrfat som tillhörde de män som syndade och förlorade sina liv, dem skall man hamra ut till plåtar och täcka altaret med, ty de har varit framburna inför Herrens ansikte och har därför blivit heliga. De skall vara ett tecken för Israels barn.’” Verserna 36-38. Efter detta ådagaläggande av Guds dom, vände folket tillbaka till sina tält, dock ej ödmjukade. De var gripna av skräck. De var djupt påverkade av upprorsandan, och hade smickrats av Kora och hans grupp till att tro, att de var ett förträffligt folk, och att de hade förorättats och okvädats av Mose. Deras sinnen var så grundligt genomsyrade av deras anda, som hade gått förtappade, att det var vanskligt att göra sig fria från deras blinda fördomar. Om de bara velat gå med på, att samtliga i Koras hop varit onda, och Mose rättvis, skulle de ha måst ta emot Guds ord, som de inte ville tro på, nämligen att de förvisso alla skulle dö i ödemarken. Detta ville de inte underkasta sig, och sökte att tro att det hela var ett bedrägeri iscensatt av Mose. De män, som gått förlorade, hade sagt behagliga ord till dem, och visat dem särskilt intresse och kärlek; och de såg på Mose som en beräknande man. De drog slutsatsen, att de ej kunde ha fel; att då allt kom omkring, var de förtappade männen ädla, och Mose hade på något vis orsakat deras utrotande.