David blev förödmjukad och drabbad av stor sorg. Han flydde från Jerusalem, för att rädda sitt liv. Han gick inte fram i självtillit och kunglig ära, förtröstande på Gud, så som han hade gjort vid tidigare slag; utan i det, att han gick upp på toppen av Oljeberget, omgiven av sitt folk, och sina mäktiga män, dolde han huvudet i sin ödmjukhet, och gick barfota samt grät. Hans folk tog efter detta exempel på djup ödmjukhet, som deras kung gav prov på under sin flykt från Absalom.