Det judiska folket hade fördärvat sin religion genom onödiga ceremonier och seder. Detta var väldigt betungade för folket, i synnerhet de fattigare klasserna. De led också under romarnas träldom, och ålades att betala skatt till dem. Judarna kunde inte förlika sig med sin träldom, och såg fram emot nationens seger, genom Messias, den mäktige befriaren, som var förutsagd i profetian. De var trångsinta. De tänkte, att Den som skulle komma, skulle iföra Sig kunglig ära vid Sin ankomst, och med vapenmakt kuva deras förtryckare, samt sätta Sig på Davids tron. Om de, med ödmjuka sinnen och andligt omdöme, hade studerat profetiorna, skulle de inte ha farit så vilse, som att förbise förutskickelserna pekande fram till Hans första ankomst i ödmjukhet, och missbruka dem, som talade om Hans andra ankomst med kraft och mycken härlighet. Det judiska folket hade kämpat för sin makt. De var äregiriga efter världslig aktning. De var stolta och fördärvade, och förmådde ej att skönja det heliga. De såg inte skillnad på profetiorna pekande hän till Kristi första ankomst och dem (15) beskrivande Hans andra, härliga framträdande. Den kraft och härlighet, som profeterna beskrev och som skulle inträffa vid Hans andra ankomst, väntade de på vid Hans första ankomst. Deras nationella ära var deras största angelägenhet. Deras äregiriga önskan var, att upprätta ett timligt rike, som de menade skulle underkuva romarna, och upphöja dem själva med myndighet och makt till, att regera över dem. De hade högmodigt skrävlat inför sina behärskare om, att dessa inte skulle komma att förtrycka dem så värst länge till; ty deras styre skulle snart bli verklighet, och det skulle bli mera upphöjt och härligt, än rent av Salomos regering.