Emellertid kom folkskaran långsamt tillbaka igen. De hade till en del återhämtat sig efter den förfäran, som hade gripit dem; men de kunde inte dölja den villrådighet och rädsla, som visade sig i deras ansikten. De betraktade med förvåning Jesu gärningar, ty de hade aldrig förr sett så många människor helbrägdagjorda på ett så underbart sätt. Prästerna visste, att Jesu handling, varigenom han renade templet från den vanheliga handeln, inte var en uppvisning av en blott mänsklig makt. De kände den gudomliga kraft, som uppfyllde Jesus och upphöjde honom över mänskligheten, och detta borde ha varit nog för att överbevisa dem, så att de kunde komma och tillbe inför hans fötter. Men de hade fast beslutat sig att inte tro på honom. De fruktade för, att den ödmjuke galilén skulle ta deras makt över folket från dem genom sina stora gärningar och sin övermänskliga myndighet. Deras stolta anda hade väntat en konung, som skulle komma med stor ståt och prakt för att underlägga sig jordens nationer och upphöja dem till att inta en mycket högre ställning än den, de nu innehade. Denne man, som kom för att lära dem ödmjukhet och kärlek, uppväckte deras hat och förakt.