Medan lärjungarna sutto vid påskmåltiden med sin älskade Mästare, märkte de, att Frälsaren tycktes vara mycket oroad och nedslagen. Ett tungt moln vilade över dem alla, en förutgående varning av en eller annan förfarlig lycka, vilkens beskaffenhet de icke förstodo. Medan de under tystnad åto, sade Jesus: ”Sannerligen, sannerligen säger jag eder: en av eder skall förråda mig.” Förvåning och bestörtnig intogo dem vid dessa ord; de kunde icke förstå, huru någon av dem kunde behandla sin gudomlige lärare så trolöst. Varför skulle de förråda honom och till vem? I vilkens hjärta kunde den sådan plan uppkomma? Säkerligen icke hos någon av de tolv, vilka hade blivit så välsignade och hade haft företräde framför alla andra, i det de hörde hans lära och sågo hans märkvärdiga kärlek, och för vilka han hade visat så mycken aktning, då han förde dem i en sådan innerlig förening med sig själv.