I gryningen nästa dag, hade HERREN ”låtit ett dån av hästar och vagnar höras, ett dån som av en stor här”, och gripna av skräck ”hade de brutit upp och flytt i skymningen och hade övergivit sina tält, sina hästar och sina åsnor. Och de hade övergivit lägret sådant det stod” med stora matförråd. De hade ”flytt för att rädda sina liv”, och stannade inte förrän de hade gått över Jordan. Under den natt då araméerna flydde, hade fyra leprasjuka män, som höll till vid stadsporten och var desperata av hunger, föresatt sig att besöka det arameiska lägret och överlämna sig själva åt belägrarnas barmhärtighet, i hopp om att därigenom väcka medlidande och erhålla mat. Hur förvånade blev de inte, när de kom in i lägret och det inte fanns en enda människa där. Eftersom där inte fanns någon, som kunde ofreda dem eller förbjuda det, ”gick de in i ett tält, och åt och drack. Och de tog silver, guld och kläder och gick bort och gömde det. Sedan vände de tillbaka till ett annat tält och tog vad som fanns där och gick bort och gömde det. Men därefter sade de till varandra: ´Vi gör inte rätt. I dag kan vi komma med goda nyheter.´” Snabbt återvände de till staden med de glada nyheterna. |