Inför den skräckslagna folksamlingen stod Daniel oberörd av kungens löften. Han utstrålade den lugna värdighet som tillkommer en tjänare till den Allrahögste, som inte kommit för att tala smickrande ord utan för att uttyda ett domsbudskap. ”Behåll dina gåvor”, sade han ”och ge dina belöningar åt någon annan. Jag skall ändå läsa skriften för konungen och ge uttydningen: ”