En del av dem som deltog i dessa rörelser, fick tillbaka sitt sunda förnuft och blev medvetna om sin villfarelse. En del hade varit utmärkta, ärliga människor, men de hade den uppfattningen att en helgad natur inte kunde synda, och därigenom hade de fångats i Satans snara. De hade fört sina idéer så långt att det skadade Guds verk. De ångrade sig bittert, och somliga tillhörde senare våra mest pålitliga män och kvinnor. Men det fanns andra som senare alltid gick omkring och var bedrövade. Vi kunde inte ens förmå dem att känna att de var värdiga att tjäna den Frälsare vars dyrbara sak de hade vanärat så starkt. |