När ni på det sättet gav plats för era känslor, kom ni då ihåg, att ni hade en Far i himlen, som gav Sin enfödde Son till att dö för oss, så att döden inte skulle kunna bli en evig sömn? Kom ni ihåg, att livets och härlighetens Herre passerade genom graven och lyste upp den med Sin egen närvaro? Den älskade lärjungen sade: ”Skriv! Saliga är de döda, som härefter dör i Herren. Ja, säger Anden, de skall vila sig från sitt arbete, ty deras gärningar följer dem”. (Upp. 14:13) Aposteln visste väl vad han talade om, när han skrev dessa ord. När ni däremot ger utrymme för okontrollerbar sorg, står ert uppförande då i överensstämmelse med den tröst som dessa ord ger uttryck för?