Glöm inte att arbetet med att återställa och återupprätta måste vara vår börda. Detta skall inte göras på ett högmodigt, överlägset och mästrande sätt. Säg inte genom ert sätt att arbeta, att ”Jag har styrkan, jag vill använda den” och ös inte ut anklagelser över den som felar. Upprätta med mildhet och se till att inte du också blir frestad. Det arbete vi har framför oss, att utföra för våra bröder, består inte i att skjuta dem åt sidan, inte i att göra dem modlösa och förtvivlade genom att säga: ”Du har gjort mig besviken och jag vill inte försöka att hjälpa dig.” Den som framställer sig själv som en förebild och som full av visdom och styrka och betvingar en nedtryckt och förtvivlad själ, visar fariséens ande och insveper sig i sin egen självgjorda värdiga klädedräkt. I sin egen ande (399) tackar han Gud för att han inte är som andra människor och tror att hans handlingssätt är hedervärt och att han är för stark för att bli frestad. Men ”den som tror sig vara något, fast han ingenting är, han bedrar sig själv”. (Vers 3.) Han befinner sig själv i ständig fara. Den som ignorerar sin broders allvarliga behov, kommer genom Guds försyn att bli förd över samma mark som hans broder har rest över under prövningar och sorg. Genom bitter erfarenhet, kommer det att visa sig för honom, att han är lika hjälplös och behövande som den lidande som han har avvisat. ”Bedra inte er själva. Gud bedrar man inte: det människan sår skall hon också skörda.” (Vers 7.)