Då Jesus uttalade sitt ve över Judas, ville han också visa barmhärtighet mot sina apostlar. Han gav dem det högsta bevis han kunde på, att han var Messias. "Redan nu, förrän det sker, säger jag eder det, för att I, när det har skett, skolen tro att jag är den jag är." – Joh. 13:19. Om Jesus hade suttit tyst, skenbart ovetande om vad som skulle drabba honom, kunde apostlarna ha trott att Mästaren inte ägde någon gudomlig framsyn och att han hade blivit överrumplad och förrådd i den mordiska skarans händer. Ett år tidigare hade Jesus sagt till apostlarna, att han hade utvalt tolv och att en av dem var en djävul. Nu skulle hans ord till Judas om dennes förräderi, som någonting som Mästaren var fullt medveten om, stärka Jesu sanna efterföljares tro under hans förödmjukelse. Och när Judas hade nått sitt fruktansvärda slut, skulle de minnas det ve som Jesus hade uttalat över förrädaren.