Dessa höga män utbytte inga ord med varandra, men tittade in i varandras ansikten, varvid de läste samma tanke, som uttrycktes i varje anlete: Något måste göras, för att bryta den folkliga stämningen. Jesus hade förklarat, att den förlamades synder var förlåtna. Fariséerna grep tag i dessa ord som ett hävdande av oändlig makt, en hädelse mot Gud, och insåg, att de kunde framställa detta inför folket som ett brott värt döden. De uttryckte inte sina tankar, men dessa tillbedjare av former och symboler sade i sina sinnen: Han är en hädare! Vem kan förlåta synder, utom Gud allena? De tog tag i Frälsarens ord om gudomlig förlåtelse, för att använda som ett medel, för att anklaga Honom. Men Jesus läste deras tankar och riktade Sin tillrättavisande blick på dem, under vilken de hopade sig och drog sig tillbaka, och så tilltalade Han dem så här: ”’Varför tänker ni så ont i era hjärtan? Vilket är lättast att säga: Dina synder är förlåtna, eller att säga: Stig upp och gå? Men ni skall veta att Människosonen har makt här på jorden att förlåta synder.’ Sedan sade han till den lame: ’Stig upp, ta din bädd och gå hem!”’ {Verserna 4-6.}