Jesus försökte inte, att svara på frågorna, som ställdes angående Hans födelse, lika litet som Han hade svarat på frågorna om, hur Han kunde gå på vattnet. Han ville inte upphöja Sig Själv, inte heller de underverk, som präglade Hans liv. Fariséernas fördomar låg djupare, än vad deras frågor skulle tyda på, och hade slagit rot i deras syndiga hjärtans bittra perversitet. Hans ord och gärningar hade inte skapat sådana känslor, utan bara kallat dem till handling, eftersom Hans rena och upphöjda lära inte stod i harmoni med deras själviska hjärtan. Han sade: ”Amen, amen {Sannerligen, sannerligen} säger jag er: Den som tror har evigt liv. Jag är livets bröd.” {Verserna 47-48.} Det förekom motstridiga åsikter och mycken osäkerhet, då det gällde de dödas uppståndelse. Bortsett från oenigheten mellan sadducéerna och fariséerna, befann sig judarna i stort mörker angående det framtida livet och kroppens uppståndelse. Jesus tyckte synd om dem i deras tillstånd av andligt mörker, och bad dem, att acceptera Honom, som var deras enda hopp, den Store Livgivaren, ja ”livets bröd.”