Frälsarens ord nådde de dåsiga lärjungarnas öron: ”’Min Fader, om denna kalk inte kan tas ifrån mig, utan jag måste dricka den, så ske din vilja.’” {Vers 42.} Guds käre Sons ångest tvingade fram bloddroppar ur Hans porer. Åter igen vacklade Han upp på fötterna, Hans mänskliga hjärta längtade efter sympati från Hans kamrater, och så sökte Han Sig till platsen, där lärjungarna sov. Hans närvaro väckte dem, och de såg på Hans ansikte med rädsla, för det var fläckigt av blod och uttryckte en sinnesångest, som var oförklarlig för dem.