Medan Paulus, trots följderna av ett sådant steg, bad allvarligt till Gud i templet, visade Frälsaren sig för honom i en syn och sade: ”Skynda dig och lämna genast Jerusalem, ty här kommer de inte att ta emot ditt vittnesbörd om mig.” {Kapitel 22:18.} Ändå dröjde Paulus sig kvar i Jerusalem, ty han ville övertyga de tjuriga judarna om sin tros sanning; han tänkte, att även om hans liv skulle komma att offras för sanningen, skulle detta inte vara mera, än rätt med anledning av, vad hans inblandning i Stefanus’ död. Han svarade: ”Herre, de vet att jag i den ena synagogan efter den andra lät fängsla och piska dem som trodde på dig. Och när ditt vittne Stefanus blod blev utgjutet, stod jag själv där. Jag hade gått med på det och vaktade kläderna åt dem som dödade honom.” Men svaret var mera bestämt, än förut: ”Gå! Jag skall dig ut till hedningarna långt borta.’” {Verserna 19-21.}