Änglarna erkände med jublande glädje Kristi överhöghet, föll på knä inför Honom och utgöt sin kärlek och dyrkan samt djupa vördnadsbetygelse. Lucifer knäföll också, men i hans hjärta pågick det en sällsam, svår strid. Sanning, rättvisa och trofasthet kämpade emot avund och svartsjuka. Till en början tycktes inflytandet från de heliga änglarna göra sig gällande även hos honom. Lovsånger från tusentals mäktiga strupar fyllde himmelen med melodiska klanger, och tycktes ha tagit död på ondskans anda. Hans väsen genomfors av en outsäglig kärlek. I samklang med de syndfria tillbedjarna älskade Lucifer Fadern och Sonen av hela hjärtat. Men så fylldes han på nytt av stolthet över sin egen härlighet. Begäret efter eget herravälde återkom, likaså avundsjukan mot Kristus. Den ära, som tilldelats honom, betraktade inte Lucifer som Guds särskilda gåva. Alltså kände han ingen tacksamhet mot sin Skapare. Han yvades över sin egen härlighet och stora upphöjdhet och längtade efter, att bli Guds jämlike. Den himmelska härskaran älskade och kände vördnad för Lucifer. Änglarna fann sitt nöje i, att lyda Lucifers befallningar, och hans visdom och härlighet översteg vida deras. Likväl var Guds Son upphöjd över honom, ja, Han delade Faderns makt och myndighet. Han tog del vid Faderns planläggande. Lucifer, däremot, tilläts inte närvara vid dessa överläggningar. "Varför", undrade den mäktige ängeln, "skall Kristus vara den främste? Varför äras Han mer, än Lucifer?"