Människorna i Babel hade beslutat sig för, att upprätta en regering, som skulle vara oberoende av Gud. Det fanns likväl bland dem några, som fruktade Herren, men vilka hade blivit bedragna genom de gudlösas påståenden och inblandade i deras planer. För dessa trogna personers skull uppsköt Herren utgjutandet av Sina straffdomar och gav människorna tid till, att uppenbara sin rätta karaktär. Allt efter som denna utvecklades, sökte Guds söner att förmå dem till, att ge upp sina avsikter; men folket var fullkomligt enigt i sitt trotsiga företag. Hade det obehindrat fortgått, skulle det ha fördärvat världen vid dess nystart. Dess förbund blev grundat på uppror, och ett rike blev upprättat för självupphöjelse, i vilket Gud ej skulle ha något inflytande eller ära. Hade detta förbund tillåtits, skulle ett mäktigt inflytande gjort sig gällande, för att från Jorden fördriva rättfärdigheten – och med den frid, lycka och säkerhet. I stället för Guds förordningar, vilka är "heliga, rättvisa och goda" (Romarbrevet 7:12), sökte människorna att införa lagar, som motsvarade deras egennyttiga och grymma hjärtans avsikter.