Abraham var glad över, att få återvända till sina tält och hjordar; men plågsamma tankar fyllde hans sinne. Han hade varit en fridens man och så vitt som möjligt undvikit fiendskap och strid, och nu erinrade han sig med fasa det blodbad, som han hade bevittnat. Och de folk, vilkas trupper han hade slagit, skulle utan tvivel åter tåga in i Kanaan och särskilt hämnas på honom. Om han alltså bleve invecklad i nationella strider, skulle hans fridfulla liv omöjliggöras. Dessutom hade han inte ännu kommit i besittning av Kanaan, ej heller kunde han nu hoppas på att få en arvinge, på vilken löftet kunde gå i fullbordan.