I forna tider krävdes det av brudgummen, att han, innan det äktenskapliga löftet stadfästes, till sin hustrus far skulle betala en summa pengar eller motsvarande i annan egendom, allt enligt sin ekonomiska förmåga. Detta betraktades som säkerhet för äktenskapsförhållandet. Fäderna ansåg sig inte tryggt kunna anförtro sina döttrars lycka till män, som inte hade vidtagit några åtgärder för en familjs försörjning. Om de saknade tillräcklig omtanke och kraft, för att kunna sköta affärer samt förvärva sig boskap eller land, fruktade man, att de ej skulle vinna framgång i livet. Men man hade vidtagit sådana anstalter, att de som inte kunde betala något för en hustru, fick tillfälle att visa sin duglighet. Man tilläts att arbeta för fadern till den kvinna man älskade, och tidslängden bestämdes enligt värdet på den erfordrade gåvan. Då friaren var trogen i sin tjänst och i andra avseenden visade sig värdig, fick han dottern till hustru, och vanligtvis blev hemgiften, som fadern mottagit, överlämnad till henne vid giftermålet. Men då Rakel och Lea blev gifta, behöll Laban egennyttigt hemgiften, som han skulle ha givit dem. De hänvisade till detta, då de just före sin avresa från Mesopotamien sade: "Han har ju sålt oss och själv gjort slut på det han fick för oss."