Under de få månader, som förflutit sedan Israels barn lämnade Egypten, hade ryktet om deras befrielse utbrett sig ibland alla omkringboende folkslag. Hedningarna hade drabbats av fruktan och dystra aningar. Alla väntade för att se, vad Israels Gud ämnade göra med Sitt folk. Om de nu förgjordes, skulle deras fiender jubla, och Gud bli vanärad. Egyptierna skulle säga, att deras beskyllningar varit grundade – att Han i stället för att leda Sitt folk ut i öknen, för att offra, hade gjort det till ett offer. De skulle icke fästa något avseende vid Israels synder. Förgörandet av det folk, som Han i så hög grad hade hedrat, skulle bringa vanära över Hans namn. Vilket stort ansvar vilar på dem, som Gud har högt ärat, att göra Hans namn till ett lov på Jorden! Hur sorgfälligt de borde akta sig för, att begå synd, så att de ej må nedkalla Hans straffdomar över sig och förorsakar, att Hans namn blir smädat av de ogudaktiga! |