Chocken över min mans död - så plötslig, så oväntad - drabbade mig med överväldigande kraft. I mitt svaga tillstånd hade jag samlat styrka till, att förbli vid hans sängkant till slutet, men då jag såg hans ögon slutna i döden, fick min försvagade natur nog och jag föll ihop fullständigt utmattad. En stund tycktes jag sväva mellan liv och död. Livsflamman brann så svagt, att en vindpust kunde ha släckt den. På natten blev min puls allt mera matt och min andning svagare och svagare, tills den tycktes upphöra. Endast genom Guds välsignelse och läkarnas och deras assistenters oupphörliga vård och vaksamhet överlevde jag.