Föga drömde den lättsinnige, tanklöse ynglingen, då han gick ut från sin fars port, om den smärta och längtan som fanns kvar i pappans hjärta. Då han dansade och festade med sina vilda följeslagare, tänkte han föga på skuggan som hade fallit över hans hem. Och nu, när han med trötta och smärtsamma steg går hemåt, vet han inte att man väntar på hans återkomst. Men medan han är ännu ”långt borta” känner fadern igen hans gestalt. Kärlekens uppfattningsförmåga är snabb. Inte ens förnedringen efter syndens år kan dölja sonen för faderns ögon. Han ”förbarmade sig över honom. Fadern skyndade emot honom, föll honom om halsen” i en lång, intensiv, öm omfamning.