Kristus betraktade Jerusalem som en bild på en värld, som är förhärdad i otro och uppror samt med stormsteg ilar Guds vedergällande dom i möte. Det fallna mänskosläktets olyckor vilade som en tung börda på Hans själ och tvingade fram det djupt förtvivlade ropet från Hans läppar. Han såg syndens verk i människornas sorg, tårar och blod. Hans hjärta blev gripet av ett outsägligt medlidande med jordens hemsökta och lidande invånare. Han brann av längtan efter, att hjälpa dem allesammans; men inte ens Hans hand förmådde, att hejda det mänskliga eländets flodvåg. Blott ett fåtal ville söka sig till Honom, som var den ende, som kunde hjälpa. Han var villig till, att utgjuta Sin själ i döden, för att föra frälsningen inom räckhåll för dem, men bara ett fåtal ville komma till Honom, för att få liv.