Luther var fortfarande påverkyrkans äkte son och drömde inte om, att han någonsin skulle bli annat. Genom Guds försyn lades saker och ting tillrätta, så att han kom att besöka Rom. Han företog resan till fots och bodde längs vägen i munkklostren. I ett kloster i Italien fylldes han av förundran över den rikedom, prakt och det överdåd, som han blev vittne till. Munkarna bodde i praktfulla rum, klädde sig i de vackraste och kostbaraste dräkter och njöt av ett dignande bords alla rätter. Med gruvliga föraningar jämförde Luther denna syn med sitt eget livs självförnekelse och besvärligheter. Han kände sig förvirrad.