Präster och rådsherrar blev fastlåsta i en formalistisk rutin. De lät sig nöja med en legalistisk religion. Det var omöjligt for dem att förmedla himmelens levande budskap till omvärlden. De betraktade sin egen rättfärdighet som tillräcklig och ville inte att någonting nytt skulle föras in i deras religion. Guds nåd och välvilja mot människorna godtog de inte som någonting som gällde fler än dem själva. De betraktade den som en belöning för deras egna förment goda gärningar. Den tro som är "verksam i kärlek och som renar själen" kunde inte förenas med fariséernas religion. De byggde ju sin tro på ceremonier och människors gärningar och traditioner.