Vår himmelske Fader glömmer aldrig bort dem som drabbas av sorg. När David gråtande gick upp för Olivberget med överhöljt huvud och bara fötter (2 Sam 15:30) såg Gud med medlidande på honom. David var klädd i sorgkläder och hans samvete plågade honom. De yttre tecknen på förödmjukelse vittnade om hans ångerfulla botfärdighet. Tårögd och med ett brustet hjärta lade han fram sin situation för Gud, och Gud lämnade inte sin tjänare åt ett oblitt öde. David var aldrig kärare för den oändliga kärlekens Gud än när han i samvetsnöd flydde för sitt liv från fiender som hans egen son Absalom hade eggat till uppror. Herren säger: "Jag tillrättvisar och tuktar alla dem jag älskar" (Upp 3:19). Jesus drar den ångerfullt sörjande till sig. Han luttrar honom och bygger ett tempel i honom. |