Profeten påminde först Belsassar om saker han kände väl till, men som inte hade lärt honom den ödmjukhetens läxa som kunde ha räddat honom. Han talade om Nebukadnessars synd och fall, och om hur HERREN handlat med honom - hur han gett honom herravälde och ära, Guds straffdom över hans stolthet, och hans efterföljande erkännande av Israels Guds makt och barmhärtighet. Därefter tillrättavisade han Belsassar i djärva och bestämda ordalag för hans stora ondska. Han framhöll för kungen hans synd och visade honom den läxa som han borde ha lärt sig men inte gjort. Belsassar hade inte studerat sin farfars erfarenhet ordentligt och inte heller beaktat den varning, som låg i händelser som var så betydelsefulla för honom själv. Han hade fått tillfälle att lära känna och lyda den sanne Guden, men hade inte gett akt på detta, utan höll just nu på att skörda frukterna av sitt uppror.