Prästerna och rådsherrarna, som bevittnade denna förunderliga manifestation av den kraft, som åtföljde Stefanus’ förkunnargärning, fylldes av bittert hat. I ställt för, att ge efter för de tungt vägande bevis han kom med, beslöt de sig för, att tysta hans stämma, genom att döda honom. Vid flera tillfällen hade de bestuckit de romerska myndigheterna, för att de skulle se mellan fingrarna med situationer, då judarna hade tagit lagen i egna händer, och rannsakat, dömt och avrättat fångar enligt sina nationella vanor. Stefanus’ fiender betvivlade inte, att de kunde göra så, utan att försätta sig själva i fara. De beslutade sig för, att riskera följderna under alla omständigheter, varför de grep Stefanus och ställde honom inför Stora Rådet för rättegång.