Ehuru Paulus med sin myndigt kunde ha inskärpt den kristna plikten hos Filemon, ville han dock, av kärlek till Filemon, inte befalla honom därtill, utan valde i stället ett bönfallande språk: ”jag Paulus, en gammal man och nu en Kristi Jesu fånge. Jag vädjar till dig för mitt barn, som jag har fött i min fångenskap, för Onesimus, som förr inte var till någon nytta för dig men nu är till nytta både för dig och mig.” {Verserna 9-10.}