Judas förnam den betvingande makten i denna kärlek. Då Frälsarens händer tvådde dessa besudlade fötter och torkade dem med linneduken, genombävades Judas’ hjärta gång på gång av impulsen, att där och då bekänna sin synd. Men han ville inte ödmjuka sig. Han förhärdade sitt hjärta och ville inte ångra sig. De gamla böjelserna, som för en stund släppt kontrollen över honom, återtog herraväldet. Judas kände sig besvärad över Kristi handling, att två Sina lärjungars fötter. Om Jesus kunde ödmjuka Sig så, menade han, kunde Han inte bli Israels kung. Allt hopp om storhet och ära i ett timligt eller materiellt och världsligt rike grusades. Judas var säker på, att det inte fanns någonting att vinna på att följa Jesus. Efter att ha sett Honom förnedra Sig Själv, som han menade att Jesus gjorde, blev han styrkt i sin avsikt, att uppsäga Honom tro och lydnad och hellre erkänna sig själv vara bedragen. En demon tog honom i besittning, och han beslöt sig för, att fullborda den gärning han hade lovat att fullgöra, nämligen att förråda sin Herre. |