Somliga personer, som har liten erfarenhet och är sämst rustade för att undervisa om sanningen, är de sista att be om råd och vägledning från sina erfarna bröder. De tar på sig pastorsuppgiften och betraktar sig som jämlika med dem som har lång och beprövad erfarenhet. De är inte nöjda om de inte får leda, och tror att eftersom de är pastorer så vet de allt som är värt att veta. Sådana predikanter saknar verkligen självkännedom. De saknar passande blygsamhet och har överhuvudtaget en för hög uppfattning om sin egen förmåga. Erfarna pastorer, som inser Guds verks helighet och känner ansvaret för Guds saks vila på sig, är vaksamma på sig själva. De betraktar det som ett privilegium att få rådgöra med sina bröder och blir inte förnärmade om man föreslår förbättringar när det gäller deras arbetsplaner eller deras sätt att tala.