Nästa morgon, när vi skulle bege oss till bönehuset för att delta i dagens svåra uppgifter, kom en syster, för vilken jag hade ett vittnesbörd om att hon saknade omdöme och (15) försiktighet och inte helt kunde kontrollera sina ord och handlingar, in tillsammans med sin man och gav uttryck för stor oförsonlighet och upprördhet. Hon började tala och gråta. Hon mumlade en del och gjorde någon bekännelse och rättfärdiggjorde i hög grad självet. Hon hade felaktiga tankar om många av de saker jag hade talat till henne om. Hennes stolthet berördes då jag förde fram hennes fel under så offentliga former. Här låg uppenbarligen den största svårigheten. Men varför kände hon det så? Bröderna och systrarna visste att det var så, så jag avslöjade inte något nytt. Men jag tvivlade inte på att det var nytt för denna syster själv. Hon visste det inte själv och kunde inte bedöma sina egna ord och handlingar rätt. Så är det i viss mån för nästan alla. Det är därför det är nödvändigt med korrekta tillrättavisningar i församlingen och att alla dess medlemmar odlar kärlek till det klara vittnesbördet.