Eli var en god människa med ren moral, men han var för eftergiven. Han ådrog sig Guds missnöje därför att han inte stärkte de svaga punkterna i sin karaktär. Han ville inte såra någon och hade inte moraliskt mod att tillrättavisa synd. Hans söner var motbjudande män. Trots detta avlägsnade han dem inte från de uppgifter de anförtrotts. Dessa söner vanhelgade Guds hus. Han visste det och blev bedrövad över det, för han älskade renhet och rättfärdighet, men han hade inte tillräcklig moralisk kraft för att hejda det onda. Han älskade frid och harmoni och blev alltmer okänslig för orenhet och förbrytelser. Den store Guden tar emellertid själv saken i Sin egen hand. När det klandervärda drabbar Honom genom ett barns medverkan, så accepterar Han det och känner att det är vad han förtjänar. Han visar ingen bitterhet mot Samuel, Guds budbärare. Han älskar honom lika mycket som Han har gjort, men dömer Sig själv.