Frälsaren samlade sina apostlar omkring sig och sade till dem: "Om någon vill vara den förste, så vare han den siste av alla och allas tjänare." I dessa ord låg det ett högtidligt allvar och en djup intrycksfullhet som apostlarna långt ifrån kunde fatta. Det som Jesus såg, kunde de inte upptäcka. De förstod inte Jesu rikes natur. Denna okunnighet var den synbara orsaken till deras diskussion. Men den verkliga orsaken låg djupare. Genom att förklara Guds rikes natur skulle Jesus tillfälligt ha kunnat dämpa deras ambitioner men detta skulle inte ha påverkat den underliggande orsaken. Till och med efter det att de hade fått den fullast tänkbara kunskap, skulle vilken som helst fråga om rang ha kunnat skapa strid på nytt. Därigenom skulle olycka ha drabbat församlingen efter Jesu bortgång. Striden om den högsta ställningen var ett utslag av samma anda som utlöste den första impulsen till den stora striden i den eviga världen och som hade fört Jesus ned från himmelen för att dö. Han såg framför sig Lucifer "den strålande morgonstjärnan" som i härlighet övergick alla änglarna som omger tronen, han som stod närmare Guds Son än någon annan. Lucifer hade sagt: "Jag vill . . . göra mig lik den Högste." – Jes. 14:12, 14. Och detta krav på självupphöjelse hade fört striden in i själva himmelen och gjort att en stor del av Guds härskaror hade drivits ut. Om Lucifer verkligen hade önskat att bli lik den Högste skulle han aldrig ha övergett sin framträdande plats i himmelen, eftersom den Högstes anda tar sig uttryck i osjälviskt tjänande. Lucifer ville få Guds kraft men inte hans väsen. Han försökte tillkämpa sig den högsta platsen. Var och en som behärskas av hans anda kommer att göra detsamma. Därigenom blir fiendskap, disharmoni och strid ofrånkomliga. Makten tillfaller den starkaste. Satans rike är ett tvångets rike. Varje enskild individ betraktar alla andra som ett hinder på vägen till den egna framgången eller som ett trappsteg som kan föra honom upp till en framträdande plats.