När det anses vara passande, att bruka medel på skolbyggnader, på sanatorier, eller på hem för fattiga i ett bestämt land, vill Herren, för att etablera arbetet där, att de på platsen boende troende skall vandra ödmjukt inför Honom, och visa att de inser sin personliga avhängighet av Honom, och att de tror på Hans villighet till att hjälpa dem med att planlägga, med att tänka ut, och med att arrangera förståndigt för Hans verksamhet. Han är lika villig, att ge visdom åt dem, som känner värdet av gudomlig nåd, som att ge visdom till någon annan, som då kommer, under stora omkostnader, att skänka den vidare till Er. Var är Er tro? Skall människor vända sig från visdomens Gud, för att söka visdom från begränsade personer, och i stället be individer att komma från fjärran land och avhjälpa deras rådvillhet? Hur ser Herren på detta?