Emellertid vände folkskaran långsamt tillbaka igen. De hade delvis övervunnit den förfäran, som hade gripit dem; men de kunde inte dölja den fruktan och tvekan, som visade sig i deras anleten. De betraktade med förundran Jesu gärningar, ty de hade aldrig förut sett så många människor botade på ett så fantastiskt sätt. Prästerna förstod, att Jesu gärning – då Han renade templet från den vanhelgande handeln – inte var en uppenbarelse av mänsklig makt. De kände alla den gudomliga kraft, som fyllde Jesus och lyfte Honom upp över det mänskliga, och detta borde ha varit nog, för att överbevisa dem, så att de skulle ha kommit och tillbett framför Hans fötter. Men de hade fast beslutat sig för, att icke tro på Honom. De var rädda för, att den enkle galilén skulle beröva dem deras makt över folket genom Sina väldiga gärningar och Sin övermänskliga myndighet. Deras stolta anda hade väntat sig en kung, som skulle ha kommit med stor pomp och prakt, för att betvinga jordens nationer och upphöja dem till en mycket högre ställning, än den nuvarande. Denne man, som kom, för att lära dem ödmjukhet och kärlek, väckte deras hat och förakt.