Jesus såg på den retirerande skaran med längtande medkänsla. Han kände, att de var som kringspridda får utan herde. Prästerna, som borde ha varit lärare i Israel, var bara maskiner, för att utföra meningslösa ceremonier och upprepa lagen, som de själva ej förstod eller praktiserade. Då Han hade lämnats ensam, gick Han upp på berget och var böjd under många timmar i bön inför Fadern med bitter ångest och tårar. Inte för Honom Själv gällde dessa allvarliga böner, utan för människan, fördärvad och förlorad, om det inte vore för den återlösande nåden. Det var för människan, som Guds Son brottades med Sin Fader och bad, att den stackars, syndiga varelsen skulle vända sig från sin skuld till frälsningens ljus.