”Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet, de skall bli mättade.” {Vers 6.} Liksom kroppen känner nödvändigheten av temporär mat, för att försörja systemets avfall [behov] och bevara den fysiska styrkan, bör själen längta efter den andliga näring, som ökar den moraliska styrkan och tillfredsställer sinnets och hjärtats begär. Liksom kroppen ständigt tar emot den näring, som upprätthåller liv och kraft, bör själen ständigt få den himmelska maten, som ger andligheten nerv och muskler. Såsom den trötte resenären ivrigt söker källan i öknen och, när han finner den, släcker sin brinnande törst med dess svala och glittrande vatten, bör den kristne törsta efter och söka livets rena vatten, varav Kristus är källan. Där kan själen bli tillfredsställd, där dämpas febern, som föds av världsliga stridigheter, och därmed friskas andan för alltid upp. Men en majoritet av dem, som lyssnade på Jesus, hungrade bara efter världsliga fördelar och ära. Särskilt hindrade fariséernas självupphöjelse dem ifrån, att längta efter några högre prestationer, än de redan hade uppnått, ty enligt sin egen uppskattning, befann de sig vid själva höjdpunkten av fullkomlig rättfärdighet. Men det var många, som tack och lov, hörde Jesu lärdomar och från den tiden formade sina liv enligt Hans lära.