Den gamle, blinde fadern darrade av förvåning och ängslan, då han insåg bedrägeriet, för vilket han hade blivit utsatt. Hans länge och ömt hysta förhoppningar hade gjorts om intet, och han plågades svårt vid tanken på den missräkning, som hans äldste son måste erfara. Men han fattades plötsligt av övertygelsen, att det var Guds försyn, som hade omintetgjort hans avsikter och åstadkommit just det, som han hade ämnat att förhindra. Han erinrade sig ängelns ord till Rebecka, och han insåg, att Jakob, oaktat den synd han just hade begått, var den lämpligaste att utföra Guds beslut. Medan han uttalade välsignelseorden, hade han känt sig inspirerad av Guds Ande, och nu, då han visste alla omständigheterna, bekräftade han välsignelsen, som han ovetande hade uttalat över Jakob: "jag välsignade honom. Välsignad skall han också vara.'" (Svenska Folk-Bibeln 98.)