Satan hade beräknat, att han, genom att på detta sätt locka israeliterna till att fräckt förolämpa och häda Jehova, skulle åstadkomma deras undergång. Enär de hade visat sig vara så fullkomligt fördärvade och ej uppskattat de förmåner och välsignelser, som Gud hade erbjudit dem, samt brutit sina egna, allvarliga och upprepade löften om lydnad, tycktes det som, att Herren måste skilja dem från Sig och förgöra dem. Alltså skulle Abrahams säd utrotas, nämligen den utlovade säden, som skulle bevara kunskapen om den levande Guden och ur vilken Kristus, den rätta säden, som skulle besegra Satan, skulle uppstå. Den store upprorsstiftaren hade hoppats på, att förgöra Israel och därigenom förhindra Guds beslut. Men hans beräkningar blev åter om intet, ty ehuru israeliterna var brottsliga, blev de likväl inte förgjorda. De, som ställde sig på Satans sida, blev dödade; men folket, som ödmjukade och ångrade sig, blev av nåd skonat. Historien om denna synd skulle vara ett evigt vittnesbörd om avguderiets synd och bestraffning samt om Guds rättvisa och långmodiga barmhärtighet.