Den glade och tanklöse ynglingen hade inte haft en aning om vilken sorg och smärta han orsakat sin far då han lämnade hemmet. Han ägnade inte många tankar åt den skugga som fallit över hemmet då han roade sig med sina vilda vänner. Och nu, när han går hemåt med trötta och smärtsamma steg, känner han inte till att det är någon som väntar på att han ska komma tillbaka. "Redan på långt håll fick fadern syn på honom." Luk 15:20. Kärleken är synnerligen skarpsynt. Inte ens det förfall som synden har orsakat honom genom åren kan hindra fadern från att se honom. "Han fylldes av medlidande och sprang emot honom och omfamnade honom" länge och innerligt. Luk 15:20. Fadern tillät inga föraktfulla blickar som kunde håna sonen på grund av dennes elände och trasiga kläder. Han tar av sig sin egen fina mantel och lägger den om den utmärglade sonen. "Far, jag har syndat mot himlen och mot dig, jag är inte längre värd att kallas din son," snyftar han fram. Fadern håller honom tätt intill sig och tar honom med sig hem. Han får ingen möjlighet att be om en tjänares plats. Han är son i huset, och han ska äras med det bästa huset förmår. Det är honom som tjänarna ska betjäna och respektera.