En djup tystnad vilade över den stora församlingen. Så steg en kejserlig ämbetsman fram. Han pekade på en samling av Luthers skrifter och begärde, att reformatorn skulle besvara två frågor. Erkände han dem som sina skrifter? Hade han för avsikt att ta tillbaka de åsikter, som han framställt i dem? Sedan titlarna hade lästs upp, erkände Luther att dessa skrifter var författade av honom. ”Beträffande den andra frågan”, sade han, ”… skulle det vara övermodigt och oklokt av mig, om jag svarade utan betänketid. Jag kunde då lätt påstå mindre än omständigheterna kräver eller mer än sanningen kräver… Därför ber jag i all ödmjukhet ers kejserliga majestät om att ge mig tid, så att jag kan svara utan att handla mot Guds ord.” – D´Aubigné, band 7, kap 8.