Men de flesta församlingar förkastade varningen. Pastorerna som skulle ha varit väktare ”för Israels hus” borde ha varit de första att se tecknen på Jesu återkomst. Men de misslyckades med att lära känna sanningen från profeternas uttalanden eller från tidens tecken. Materiella ambitioner fyllde deras sinnen. Kärleken till Gud hade kallnat. Tron på hans ord hade försvunnit. När de fick höra läran om Kristi återkomst, åstadkom den bara fördomar och otro. Att budskapet förkunnades av lekmän användes som en invändning mot det. På samma sätt som i gamla tider mötte budskapet från Guds ord frågan: ”Finns det någon i Stora rådet eller bland fariséerna som har trott på honom? ” (Joh 7:48). Och då de inte kunde motbevisa det som profetiorna förutsade, var det många som avrådde folket från att studera profetiorna. De hävdade att de profetiska böckerna var förseglade och därför inte kunde förstås. Stora skaror av människor litade blint på sina pastorer. De vägrade därför att lyssna till budskapet. Andra som blev överbevisade om sanningen vågade inte bekänna den. De var rädda för att ”uteslutas ur synagogan” (Joh 9:22). Det budskap som Gud sände för att pröva och rena församlingen uppenbarade tydligt hur många det var som älskade världen mer än Kristus. De band som knöt dem till jorden var starkare än de som drog dem mot himlen. De valde att lyssna till mänskligvishet. De vände sig bort från sanningens rannsakande budskap.