Fastän jag inte hade rest mig ur sjuksängen efter min mans död, blev jag buren till tältet följande Sabbat, för att delta på hans begravningsgudstjänst. Vid slutet på predikan kände jag en skyldighet, att vittna om värdet av den kristnes hopp i sorgens och saknadens stund. Då jag reste mig, fick jag styrka och jag talade i omkring tio minuter, varvid jag upphöjde Guds barmhärtighet och kärlek i närvaron av den stora, församlade skaran. Efter gudstjänsten följde jag min man till Oak Hill Kyrkogård, där han lades till vila intill uppståndelsedagens morgon.