Uppriktighet mot patienten kommer att inge förtroende, och därigenom bli till stor hjälp i tillfrisknandet. Det finns läkare som menar att det är en klok hållning att inte tala om för patienten den sanna bilden av den sjukdom han lider av och vad som har orsakat den. Många som är rädda för att göra patienten upprörd eller missmodig genom att säga sanningen, inger falska förhoppningar om tillfrisknande, och kan till och med låta en patient gå i graven utan att ha varnat honom för den fara han svävar i. Allt detta är oförnuftigt. Det kanske inte alltid är tryggast och bäst att förklara för patienten den fulla graden av den fara han befinner sig i, för det kan göra honom rädd och försena eller till och med förhindra hans tillfrisknande. Man kan heller inte alltid säga hela sanningen till dem som har krämpor som till stor del är inbillade. Många av dessa personer är oresonliga och har inte vant sig vid att öva självbehärskning. De har underliga föreställningar och inbillar sig mycket som inte är sant när det gäller dem själva och andra. För dem är dessa ting verkliga, och de som sköter om dessa människor måste alltid visa vänlighet och outtröttligt tålamod och taktfullhet. Om dessa personer finge veta sanningen om sig själva, skulle några bli förnärmade och andra skulle bli missmodiga. Kristus sade till sina lärjungar: "Jag har ännu mycket att säga er, men ni kan inte bära det nu." Joh 16:12. Men även om inte hela sanningen kan sägas vid alla tillfällen, är det aldrig nödvändigt eller försvarligt att vilseleda någon. Läkaren eller sköterskan borde aldrig nedlåta sig till att ge undvikande svar. De som gör det ställer sig i en position där Gud inte kan samarbeta med dem, och genom att förlora patienternas förtroende kastar de bort ett av de mest verksamma mänskliga hjälpmedlen för deras tillfrisknande.