Fadern tänker inte låta något föraktfullt öga håna sonens elände och trasor. Han tar från sina egna axlar den breda, praktfulla manteln och lindar den runt sonens utmärglade gestalt, och ynglingen snyftar ut sin ånger och säger: ”Far, jag har syndat mot himlen och inför dig. Jag är inte längre värd att kallas din son.” Fadern håller honom tätt intill sin sida och för honom hem. Ingen möjlighet ges honom att be om en tjänares plats. Han är en son, som skall hedras med det bästa huset erbjuder, och som de väntande männen och kvinnorna skall respektera och tjäna.