Luther närde ingen önskan om, att möta dem, som ändå inte menade vad de sade och vars framfart hade förorsakat så mycket ont. Han visste, att det var människor med osunt omdöme och otyglade lidelser, som, medan de hävdade sig vara särskilt upplysta av himmelen, inte skulle tåla den minsta motsägelse eller ens den vänligaste förebråelse eller råd. De tog till sig själva den högsta myndighet och fordrade, att alla utan att ställa frågor skulle gå med på deras krav. Men då de yrkade på ett möte med honom, gick han med på det; och det lyckades honom så väl att avslöja dem, att bedragarna med detsamma lämnade Wittenberg.