”Och det hände att när menigheten samlades mot Mose och Aron och de vände sig mot uppenbarelsetältet, se, då övertäcktes det av molnskyn och Herrens härlighet visade sig. Mose och Aron gick fram inför uppenbarelsetältet, och Herren sade till Mose: ’Gå bort ifrån denna menighet, så skall jag i ett ögonblick förgöra dem.’ Då föll de ner på sina ansikten.” Verserna 42-45. Trots Israels uppror, och deras hemska uppträdande mot Mose, visade han fortfarande samma omsorg om dem som förut. Han föll på sitt ansikte inför Herren, och vädjade till Honom om, att skona folket. Medan Mose bad till Herren om tillgivelse för sitt folk, bad han Aron om, att åstadkomma försoning för deras synd, medan han stannade kvar inför Herren, så att hans böner kunde stiga upp jämte rökelsen, och bli godtagbara för Gud, så att hela församlingen inte skulle gå förtappad i sitt uppror. ”Och Mose sade till Aron: ’Tag ditt fyrfat och lägg eld från altaret på det och strö på rökelse och bär det genast till menigheten och bringa försoning för dem, ty vrede har gått ut från Herrens ansikte, hemsökelsen har börjat.’ Aron tog det Mose hade sagt och skyndade mitt in i församlingen. Och se, hemsökelsen hade redan börjat bland folket. Aron lade på rökelse och bringade försoning för folket. Han stod mellan de döda och de levande, och hemsökelsen upphörde. De som hade dött genom hemsökelsen utgjorde 14 700 förutom dem som dog för Koras skull. Sedan vände Aron tillbaka till Mose vid uppenbarelsetältets ingång, ty hemsökelsen hade upphört.” Verserna 46-50. |