Jesus hade gråtit vid Lazarus’ grav; men det var en gudomlig sorg i harmoni med omständigheterna. Men denna oväntade sorg var såsom ett klagorop mitt i en härlig segersång. Mitt under denna glädjescen, i vilken alla ärade honom, satt Israels Konung i tårar inte tysta glädjetårar, Utan tårar och suckar i förening med en obeskrivlig själsångst. En plötslig dysterhet betager mängden, medan de se på denna sorg, som är alldeles obegriplig för dem. Jesu tårar flöto inte i förkänslan av hans lekamliga lidanden eller hans korsfästelse, änskönt just framför honom låg Getsemane örtagård, där han visste, att ett stort och förfärligt mörker snart skulle överskygga honom. Fårporten låg också framför honom, genom vilken djuren under så många hundra år hade förts för att offras; denna port skulle snart öppnas för honom, den stor motbilden, vilkens offer för världens synder alla dessa offer hade pekat till. I Närheten var Golgata, där hans snart skulle hänga på korset i sin sista dödskamp.