Hans anmodar Filemon, att ta emot honom, Onesimus, som sitt eget barn. Han säger, att det var hans önskan, att behålla Onesimus, så att han kunde ha uträttat det i hans tjänst, som Filemon skulle ha gjort. Men han önskade inte hans tjänst, med mindre Filemon frivilligt satte honom fri; för det kunde vara enligt Guds försyn, att Onesimus hade övergett sin herre för en tid på ett galet sätt, för att han, som omvänd, skulle vända åter för tillgivelse och mottas med sådan kärlek, att han skulle välja, att bo hos honom för alltid, ”inte längre som en slav utan som något mer: en älskad broder.” {Vers 16.}